Ulrikas Kiruna

Förra torsdagen var det så dags. 
Maria, Ingela, Ida och jag tog kvällsplanet upp till Kiruna för att ta farväl av våran Ulrika.
I Kiruna var det vinter, snön hade kommit på tisdagen och det var stadiga minusgrader. Kändes som att vi åkt två månader framåt i tiden.

Vi checkade in på Scandic Ferrum, alla fyra i samma rum vilket var väldigt skönt.
Det blev mycket samtal kring Ulrika och morgondagen, men även om annat innan vi somnade.

Begravningen skulle börja kl. 11 på fredagen. 
Vi klev upp runt 8 så vi kunde äta frukost i lugn och ro och hade bra med tid till att göra oss iordning.

Att Kiruna domineras av gruvan är ingen underdrift. Jobbar man där så ser man sitt jobb var man än befinner sig i Kiruna. 

Hotellet var verkligen inget undantag, tvärtom. Det här var utsikten när vi drog upp rullgardinen.

Torget i Kiruna, med gruvan som tittar fram mellan husen.

När vi gjort oss iordning gick vi så sakteliga genom centrum, mot kyrkan. Vi köpte handblommor i en blomsterbutik och stannade till vid Stadshuset för att kika på det innan vi nådde Kiruna kyrka.

Stadshuset

Ceremonin var det ledsammaste jag varit med om.
Vi grät i omgångar från början till slut, jag var inte riktigt beredd på att det skulle vara så jobbigt.
Det finns liksom inget vackert med att en ung människa gått bort, inget långt liv att glädjas över eller finna tröst i. Det är bara så oändligt tragiskt.

Den kvinnliga prästen pratade så fint med sin norrländska dialekt. Hon läste upp ett brev till Ulrika från hennes farmor och farfar. 
Ulrikas faster, som varit dagmamma till Ullis när hon var liten, läste ockå upp ett fint brev.

När begravningen var över gick alla andra till församlingshemmet för minnesstund medan jag stannade i kyrkan och väntade på taxi till flygplatsen. 
Det går inte så många plan från Kiruna och jag ville inte vara ifrån Astor mer än en natt så här första gången så det var inte så mycket att välja på.

Jag tog några kort på kyrkan och pratade lite med en kyrkvaktmästare som kom från Göteborg och blev så glad över att det var någon från hans hemtrakter på besök.

Jag hann byta några ord med Ulrikas mamma, mormor och mormorns sambo Göte innan de gick och det kändes bra.

Sommaren 2007 var vi fem tjejer (Ida, Maria, Annika, Ullis och jag) som åkte på norrländsk roadtrip.
Vi hyrde bil i Sundsvall och körde från Sundsvall till Kiruna. 
Då bodde vi bland annat hos mormorn och Göte i Överkalix samt hos farmorn och farfarn i Kiruna.
Det var en av de bästa resorna i mitt liv, mycket tack vare Ulrikas äldre släktingar som fixade så fint till oss och bjöd på underbara norrländska specialiteter som ripgratäng, renskav och våfflor med hjortronsylt.

De var väldigt rörda över att vi kommit så långt ifrån för att vara med på Ullis begravning och det kändes bra, för vi ville ju visa hur mycket Ulrika betydde för oss.
Så här efteråt, när jag haft en dryg vecka på mig att smälta allt, känns det skönt att ha fått säga farväl och på så sätt få ett avslut. Det känns verkligt nu, att Ullis är borta, även om det fortfarande är svårt att förstå.

Ulrika, sommaren 2007

Idag skulle Ulrika fyllt 35 år.